Fastnade även för ett inlägg jag skrivit för ett, två år sen och om hur man "går vidare" i livet...
Blogginlägg från söndagen den 10 april 2011.
"
skiljas
när kärlek förvandlas till hat.
Vi går skilda vägar. hörs aldrig av.
den goda tiden är förbi.istället möter verkligheten oss.
väcker oss med ett slag i ansiktet.slår sönder oss.
så det skaver så förbaskat ont i hjärtat..
så mkt sorg..så mkt smärta.
Vad hände med henne/den man var för 2 år? kanske dags att gå vidare o finna/hitta "den tjejen". den hon en gång var och är. nånstans innerst inne. *** vad livet gör med oss. man ska inte behöva må såhär. tom folk på vägen har sagt att man förändrats, är inte den man en gång var. "att man var mkt gladare förr". ja, det stämmer väl eftersom de 2 senaste år mer eller mindre inneburit isolering. från mig själv. från vänner. från familj. från verkligheten. hur hittar man tillbaka ?"
______________________________________________________________________
Känner igen mig i detta om att förändras och gå vidare, samtidigt som man inte gör det... Har bott och jobbat på samma ställe i ca 1 år nu (mitt "första riktiga" statliga jobb)...
Har jobbat här i mer än ett år nu, och funderar på hur mkt jag förändras, men i princip har det inte skett en så stor förändring. På sistone har det känts som att det mesta går på tomgång och att tiden står still och att man inte går framåt, utan står och stampar på samma ställe om och om igen.
Det kanske är så det känns när man "lärt sig" jobbet, och på samma sätt har flera personer från jobbet gått vidare efter ca 1-1,5 år.. och hittat/sökt nya jobb och sökt sig vidare.
Så det kanske beror på jobbet och inte på att jag bor på ett väldigt avlägset ställe i Norrbotten, långt ute mitt ute i ingenstans... Finns ju inte mkt annat att göra här så man utvecklas inte så mkt på fritiden heller. Visst har man lärt sig mkt genom jobbet och massa saker som man inte visste om förut, och fått #livserfarenhet. Men samtidigt får man inget "intellektuellt" utbyte här eftersom man inte har ngt socialt liv/umgänge. Har inga vänner/eller kompisar här. Åker iofs hem en ggn/månaden nu, som tur är så får man göra det, men annars känns det som att man ska bli galen ibland. Man har ingen annan än sig själv här uppe. På ett sätt är det skönt såklart och man njuter av ensamheten och att få "vara med sig själv", och bara få "vara", men samtidigt så är det ju inte så verkligheten ser ut. Utanför vår verklighet finns ju en annan verklighet (civilisationen) där livet rullar på som vanligt. Det finns liksom ingen som väntar på en och det gör inte omgivningen heller, utan livet rullar på i sin egen takt där "ute i civilisationen" (här ute på landet känns det som att tiden "står still"). Jag undrar hur det kommer gå eller hur det kommer kännas att anpassa sig till livet utanför denna lilla #by. (håla). eller ute i civilisationen, när man bott här i ca 1,5 år snart.. Galet hur man klarat sig såhär länge/såhär långt.
Hursomhelst, är det väl även det jag känner igen från inlägget som jag skrev i april 2011, om isoleringen. Alltså att man lever väldigt isolerat här uppe och inte har så många vänner eller bekanta, annat än sig själv liksom. Konstigt hur man anpassat sig. Men klart man känner på sistone att det blir svårare och svårare och man saknar umgänget utanför i den "riktiga världen" (alltså söderut, i den RIKTIGA världen, dvs min hemstad...). Det är verkligen en liten jävla BY man bor i. Där det verkligen inte händer NÅGONTING. INGENTING. Typ största vardagsintresset eller mest intressanta som händer är att se hur snöhögen växer utanför ens arbetsrum. Lika intressant som att se målafärg torka. Eller vad man säger. Dvs. får inte så mkt intellektuellt utbyte här... och har inget intellektuellt umgänge här.. #Suck.